målar rödaste fan på väggen

ja vart börjar man, less på allt negativt, att vara, känna mig negativ å nere. Tror höstdepression grande är på stark ingång. Kommer aldrig mer att tvätta en förmiddagsvecka på kvällen, kuta uppånerneråupp, försöka få ngn ordning på sitt så kallade svenne-liv. Tragiskt dödsfall, mörka okttober, stavar fel, små saker stora saker, konstant trötthet, tristess, jäkt utan ordning, otrivsel och en konstant maktlöshet inför det som kallas livet, å så en en nästan ny datorjäävel som vill leva sitt egna liv då man själv vill den ska utföra ngt helt annat, som sagt de små sakerna och de stora sakerna i den gigantiska mixer som jag tror kallas livet.

Tänker dock inte lägga mig ner och vänta på att få vintergatan i huvet för trots allt ngnstans därinne finns det lilla värmeljus som heter hopp, hur saker och ting kan förändras på bara ett par millisekunder. fascinerande, skrämmande, alla känslor på en och samma gång.

Oj vad man skriver, detta får bli min terapi, ngnstans måste allting ut, vill ju inte skrika ngn helt eller tredjedels oskyldig rätt in i ansiktet, nå lite socker i form av vila på saltet som kallas händelser i såret, som kallas livet. Ett recept på livets ekvation? Nåja, kläderna är ju iaf rena, habegäret portioneras ut i omgångar. Skriva,de är de ja vill. Skriva, är de ja gör, gonatt allesammans ta hand om er och varandra. Sov gott, de ska ja göra nu. 5 ½ timme kanske. Som vanligt. Ses vid stämpeluret

tiden går sakta, mot vad?

Så är de då en vecka sen syrrans Johan togs ifrån sin familj, vänner släkt och bekanta. Leendet som var hans egna får vi aldrig se igen, hans skratt och pratsamhet ekar någonstans inombords, de känns så jävla tungt just nu, hela ens inre är som en massiv blyklumpa, och tårarna rinner för jämnan. Det ska ju vara nyttigt att gråta men de borde vara glädjetårar, av en rolig upplevelse. Men det här mina vänner, det är helt åt helvete, då kan man bespara sig all nyttighet.

Det jag förut kunde tycka va bra med jobbet var att man kunde gå in i sin egen lilla värld och fundera på allt man ville göra, upptas nu mestadels av det här, tack och lov hur ont de än kan låta så kan man koppla bort det en stund.

Vill dock att detta ska vara den ondaste längsta dröm man haft någonsin och att någon väcker en snart, vilket inte kommer att inträffa. Johan är borta. Vi får acceptera det, och gå vidare.

Om jag känner det såhär hur f*n ska då syrran känna sig... vissa låtar kan jag helt enkelt inte lyssna på. Inte än...

Overkligt...

Så har de gått några timmar, dagar sen, syrrans pojkvän helt abrupt tragiskt rycktes bort från jordelivet. Tänker mest på hur jävla osant det känns men faktiskt, tyvärr, är...