Så är de då en vecka sen syrrans Johan togs ifrån sin familj, vänner släkt och bekanta. Leendet som var hans egna får vi aldrig se igen, hans skratt och pratsamhet ekar någonstans inombords, de känns så jävla tungt just nu, hela ens inre är som en massiv blyklumpa, och tårarna rinner för jämnan. Det ska ju vara nyttigt att gråta men de borde vara glädjetårar, av en rolig upplevelse. Men det här mina vänner, det är helt åt helvete, då kan man bespara sig all nyttighet.
Det jag förut kunde tycka va bra med jobbet var att man kunde gå in i sin egen lilla värld och fundera på allt man ville göra, upptas nu mestadels av det här, tack och lov hur ont de än kan låta så kan man koppla bort det en stund.
Vill dock att detta ska vara den ondaste längsta dröm man haft någonsin och att någon väcker en snart, vilket inte kommer att inträffa. Johan är borta. Vi får acceptera det, och gå vidare.
Om jag känner det såhär hur f*n ska då syrran känna sig... vissa låtar kan jag helt enkelt inte lyssna på. Inte än...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar