söndag 28 november 2010

fbenad

tror jag exploderar snart, inte pga av ngn gammal gubbe i rutig hatt men just pga av orättvisa, livets då förstås. Hur går de? Jo men de går ganska bra, fast inte fan är de ju sant. Jag har kört fast i sorg å elände tro ja hyfsat säker på de. Blir så jävla arg över saker man inte kan styra över, saker, tankar som bubblar upp. Förväntas gå vidare efter tre sekunders sorg eller ngt, blääää..... va fan, johan, maja, vad i hvete. De ska inte vara så här, blir så jävla arg över all orätt,fy faaaan.

Å så ringer en polare som inte heller haft de så lätt alla ggr, å man säger han få komma förbi och slagga över, men sen när man provar ringa får man inget svar så då blir ja dubbelt så arg å ja vad heter de orolig. Inget har hänt hoppas jag, vill ut å leta å samtidigt vet man man måste sova för att orka knega. Fy fan kneg är ett jävla kuk runk speciellt om man råkar jobba där ja jobbar där folk i princip förväntas va ngn slags jävla maskin om man frågar mig. Jävla gaylord industri där man bara ser till pengar, och oj vad bra att folk får jobb, huvudsaken man kan suga av chefen någorlunda jävla falskfittflineri jävla helvete så förbannad man får bli, inet och allt har en sammankoppling. Usch ja

fredag 19 november 2010

Ett avsked

Så kom då dagen man gått å gruvat för i ganska precis en månad. Johans begravning...

Har aldrig varit på en begravning innan och tyvärr måste man ju börja någonstans, men denna sorts begravning måste ju vara av den jävligaste sorten.

Inte nog med att det är en vän som ligger där under locket, det blir så mkt mer påtagligt, tror jag, då denne är lite yngre än en själv och dessutom bara jussepass över 20 år.

Men de var jävligt fint i kyrkan, med blommor ljus och en bild på Johan. Värst jävligt blev de när hans föräldrar skulle gå upp och säga farväl, den totala känslan av maktlöshet och oerhörd sorg. Att inte kunna säga att de blir bra igen, att tiden läker alla sår. Det här såret, om man nu får kalla det för ngt så bagatellartat som sår, är infekterat och kommer nog aldrig att läka helt.

Sov totalt max en timme tro ja, de hann gå runt i skallen ett par varv angående allt möjligt, vill ja lova. Tur att man inte är ensam, att han berört så många på så olika vis men främst genom sitt guldhjärta som tyvärr inte får fortsätta slå.

Man ska väl inte måla fan på väggen, men de verkar faktiskt som i klicheén "only the dood die young" stämmer in, och de på relativt kort tid, de verkar som jorden börjar bli en allt mörkare plats, bokstavligt och bildligt talat.

Men du Johan ,jag kommer att besöka ditt sista viloställe och prata med dig där. Sen får du väl tycka ja ä knäpp de skiter ja småblankt i. Vill inte avsluta med R.I.P utan ngt som passar bättre. K.O.S Keep on smiling, tjuvar ditt leende lite grann och ska försöka sprida lite av din glädje, hade inte tänkt vika in förrns jag är 92-93 nånting, så de är väl gode stunden kvar att begrunda sorgen, bejaka glädjen som lasse w sjöng.

Å så få man väl vissla på always look on the bright side of life ngn gång i framtiden, då huvet börjar hänga me, kroppen har fattat för länge sen iaf.

Till sist min vän: Du är oooooerhört saknad, älskad och allt annat gott som går att säga om dig, jag försöker blicka framåt och hoppas vi ses en dag igen. K.O.S

onsdag 3 november 2010

hm

de va ett tag sen ja skrev nu men inte ett år sen som de bruka bli, vill väl egentligen skriva av mig men de bruka ju bara bli puré av alltihop. Två veckor å en dag. Känns som de var längre sen, känns som jag håller på glömma men det får aldrig glömmas bort att världens förmodligen bästa svåger, en vän vikit in. Ja de är tyvärr de enda ord jag kommer på. Avlidit, dött, låter så hemskt, som de faktiskt är.

Följde syrran till Piteå i söndags, direkt efter jobbet vart nästan tajt att hinna med bussen men de var så illa tvunget, dessutom hade jag faktiskt packat väskan kvällen innan. Tidsoptimisten har nog fått sig en rejäl kraftig lärpenning, de kan ju tyvärr (återigen) vara försent imorgon. Eller följde var väl att ta i, tog en senare buss eftersom hon åkte mitt på dagen.

Vette fan hur man ska va som medmänniska, finnas där, ja kanske, men man vill ju vara så mycket mer, inte ivägen och inte för långt borta. en balansgång, hoppas ingen svenskalärare läser detta, för då blir de g-

Prata med syrran alldeles nyss, skulle kolla läget med henne, hon tyckte jag lät ledsen och då brast de. Hulkande å tårar, å ska den stackarn behöva höra sin storebror, bokstavligt talat gråtskrika. Nej fy fan för sånt här, "dom" kanske säger att man ska ha lagom dos sorg för att förstå sig på eller njuta av glädjen men efter en sådan här förlust så vette fan hur stor den skål med glädje ska vara för att de ska gå jämnt upp. Det går inte.

Får inte in i skallen att han är borta, läser runan och insändaren om å om igen. Detta händer bara inte, det gör fan i mig inte de. Får väl så lov att inse faktum och acceptera mer och mer för var dag som går. Men det är svårt, riktigt jävla svårt.

Kan på ngt konstigt vis ändå koppla bort mig på jobbet någorlunda, vilket ändå är skönt. Men jobbet ja, hm ja jobbet ja...

Till sist: Uppskattar min familj, vänner. Kanske mer än vanligt, hoppas jag. Ska de krävas ett offer för att förstå vad som räknas? Kanske. Som sagt, Johan: Får ju aldrig tillfälle att bjuda igen för alla snusar jag är skyldig dig, skjussande hit och dit, tack från djupet av mitt hjärta, har verkligen sett fram emot kommande vår/sommar med grillpartyn
med dig mina systrar och vänner, skrattandes och tjoandes. Vi ska tjoa för dig, då tiden kommer. Du är dock välkommen att vara med på ett hörn som jag, plus många fler är absolut säker på att du är och vi tar alla med en del av ditt goda humör och sätt att vara, avslappnad och social, så får du leva vidare genom oss.

Tack för att jag fått lära känna dig!

torsdag 28 oktober 2010

målar rödaste fan på väggen

ja vart börjar man, less på allt negativt, att vara, känna mig negativ å nere. Tror höstdepression grande är på stark ingång. Kommer aldrig mer att tvätta en förmiddagsvecka på kvällen, kuta uppånerneråupp, försöka få ngn ordning på sitt så kallade svenne-liv. Tragiskt dödsfall, mörka okttober, stavar fel, små saker stora saker, konstant trötthet, tristess, jäkt utan ordning, otrivsel och en konstant maktlöshet inför det som kallas livet, å så en en nästan ny datorjäävel som vill leva sitt egna liv då man själv vill den ska utföra ngt helt annat, som sagt de små sakerna och de stora sakerna i den gigantiska mixer som jag tror kallas livet.

Tänker dock inte lägga mig ner och vänta på att få vintergatan i huvet för trots allt ngnstans därinne finns det lilla värmeljus som heter hopp, hur saker och ting kan förändras på bara ett par millisekunder. fascinerande, skrämmande, alla känslor på en och samma gång.

Oj vad man skriver, detta får bli min terapi, ngnstans måste allting ut, vill ju inte skrika ngn helt eller tredjedels oskyldig rätt in i ansiktet, nå lite socker i form av vila på saltet som kallas händelser i såret, som kallas livet. Ett recept på livets ekvation? Nåja, kläderna är ju iaf rena, habegäret portioneras ut i omgångar. Skriva,de är de ja vill. Skriva, är de ja gör, gonatt allesammans ta hand om er och varandra. Sov gott, de ska ja göra nu. 5 ½ timme kanske. Som vanligt. Ses vid stämpeluret

tisdag 26 oktober 2010

tiden går sakta, mot vad?

Så är de då en vecka sen syrrans Johan togs ifrån sin familj, vänner släkt och bekanta. Leendet som var hans egna får vi aldrig se igen, hans skratt och pratsamhet ekar någonstans inombords, de känns så jävla tungt just nu, hela ens inre är som en massiv blyklumpa, och tårarna rinner för jämnan. Det ska ju vara nyttigt att gråta men de borde vara glädjetårar, av en rolig upplevelse. Men det här mina vänner, det är helt åt helvete, då kan man bespara sig all nyttighet.

Det jag förut kunde tycka va bra med jobbet var att man kunde gå in i sin egen lilla värld och fundera på allt man ville göra, upptas nu mestadels av det här, tack och lov hur ont de än kan låta så kan man koppla bort det en stund.

Vill dock att detta ska vara den ondaste längsta dröm man haft någonsin och att någon väcker en snart, vilket inte kommer att inträffa. Johan är borta. Vi får acceptera det, och gå vidare.

Om jag känner det såhär hur f*n ska då syrran känna sig... vissa låtar kan jag helt enkelt inte lyssna på. Inte än...

torsdag 21 oktober 2010

Overkligt...

Så har de gått några timmar, dagar sen, syrrans pojkvän helt abrupt tragiskt rycktes bort från jordelivet. Tänker mest på hur jävla osant det känns men faktiskt, tyvärr, är...

tisdag 15 juni 2010

åter i verklig-etern

Så var han åter ute på sin berömda "2-ggr-per-år-för-att-överblicka-bloggvärlden-strapats" mycket har hänt sen sist. En del tråkigheter, även roliga saker. De roliga sakerna må vara få (finns säkert mycket kul som jag glömt) men de som ligger färskast i minnet är årets upplaga av sweden rock festival. Tänk att jag, den obotlige kiss-fanatikern valde bort helgens konsert i huvudstaden mot 3 dagars dårskap i en liten håla långt söderut ( med tanke på antalet konserter sett till utlagda kronor känns parallerna till småland inte alltför långt borta, både geografiskt och bokstavligt). Tror dock jag gjorde rätt eller snarare rätt. För nu kan jag både skriva kiss aerosmith och guns n roses till upplevelse cv:t ;) dessutom fick man ju wasp och dad med på köpet så att säga. Laddar nu inför sonisphere med artister som maiden och motley crue på agendan. Sen så har man ju fått tag på en lägenhet. Ska försöka börja packa nu snart. Tror de är mindre än 3 veckor kvar nu så de är jävlar i mig på tiden. Nej nu säger john b till att de är dags att sträcka ut ögonlocken och vila en stund. På återskrivning :-)

lördag 23 januari 2010

ruskträsk

Det torde finnas en lycksele-bo som är ganska känd Per "Ruskträsk" Johansson tro jag han heter. Anledningen han kallas "ruskträsk" är byn han kommer ifrån.

Detta är inte anledningen jag skriver nu, bara lite kuriosa. Ruskträskar´n kan jag lika gärna kalla min gode vän Jan-E. Jan-E gör skäl för sitt namn. Han är dock varken från Svarliden eller en av 3 pistvakter. Han råkade bestämma sig för att köpa hus i ruskträsk (3-4 mil utanför stan, Lycksele) en jävla fin kåk måste jag säga (speciellt eftersom jag trodde han bodde i ett annat hus en bit bortanför). Anledningen till att han kallas Jan-E är antagligen pga av efternamnet alternativt mellannamnet (som råkar vara edvin mm i båda fallen) Hur som haver så for jag dit ikväl, han tyckte att jag skulle komma dit, antagligen för att se hur han bodde numera plus att främsta anledningen förmodligen var att bada bastu och dricka öl :D

Säga vad man vill men Lycksele är f_n i mig inte sort och sannolikheten att träffa ng man känner är överhängande stor, men Janne ser man ändå inte ofta. På sin höjd 2 ggr per år. Därför är de alltid lika kul att träffa honom, mkt att ta igen så att säga.

I alla fall kom jag dit vid 7 tro jag, ekan (polarn) skjutsa dit mig. Efter att ha sett handbollen tyskland sverige där sverige förlora med ynka ett mål så gick vi ner för att basta i källarn. God jävla musik spela vi då han bure ner datorn i källarn. Å så lite bastu, öl, och allvarsamt snack på det. Säga vad man vill, men finns de ngn som antagligen skulle passa som statsminister så är de utan tvekan Janne. Sättet att lägga upp ett resonemang och försvara sina åsikter på är för mig de bästa, bästa killen på att prata, ok, men allting låter så jävla smart och utfunderat (om de finns ngt ord som heter så). För mig en utav dom absolut bästa, men få riktiga vänner jag har. Killen kan nästan övertyga mig om att förverkliga min tatuering som jag vill ha (och får man lix igenom en kommer nästa som ett brev på posten, tro jag). Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt förutom att hylla en riktig vän. Börjat inse att man tillhör den ironiska generationen men detta är ärligt menat.

Nej fan nu är de dax att sova. God natt alla. Ta hand om er. Ärligt menat.

T.o.m Eddie Meduzas samlade alster har vi hunnit med att sjunga igenom, den bästa låten mannen gjorde, utan tvekan, "the man in the sky" avhandlades fort, huvva nästan så man bli religös :D