fbenad

tror jag exploderar snart, inte pga av ngn gammal gubbe i rutig hatt men just pga av orättvisa, livets då förstås. Hur går de? Jo men de går ganska bra, fast inte fan är de ju sant. Jag har kört fast i sorg å elände tro ja hyfsat säker på de. Blir så jävla arg över saker man inte kan styra över, saker, tankar som bubblar upp. Förväntas gå vidare efter tre sekunders sorg eller ngt, blääää..... va fan, johan, maja, vad i hvete. De ska inte vara så här, blir så jävla arg över all orätt,fy faaaan.

Å så ringer en polare som inte heller haft de så lätt alla ggr, å man säger han få komma förbi och slagga över, men sen när man provar ringa får man inget svar så då blir ja dubbelt så arg å ja vad heter de orolig. Inget har hänt hoppas jag, vill ut å leta å samtidigt vet man man måste sova för att orka knega. Fy fan kneg är ett jävla kuk runk speciellt om man råkar jobba där ja jobbar där folk i princip förväntas va ngn slags jävla maskin om man frågar mig. Jävla gaylord industri där man bara ser till pengar, och oj vad bra att folk får jobb, huvudsaken man kan suga av chefen någorlunda jävla falskfittflineri jävla helvete så förbannad man får bli, inet och allt har en sammankoppling. Usch ja

Ett avsked

Så kom då dagen man gått å gruvat för i ganska precis en månad. Johans begravning...

Har aldrig varit på en begravning innan och tyvärr måste man ju börja någonstans, men denna sorts begravning måste ju vara av den jävligaste sorten.

Inte nog med att det är en vän som ligger där under locket, det blir så mkt mer påtagligt, tror jag, då denne är lite yngre än en själv och dessutom bara jussepass över 20 år.

Men de var jävligt fint i kyrkan, med blommor ljus och en bild på Johan. Värst jävligt blev de när hans föräldrar skulle gå upp och säga farväl, den totala känslan av maktlöshet och oerhörd sorg. Att inte kunna säga att de blir bra igen, att tiden läker alla sår. Det här såret, om man nu får kalla det för ngt så bagatellartat som sår, är infekterat och kommer nog aldrig att läka helt.

Sov totalt max en timme tro ja, de hann gå runt i skallen ett par varv angående allt möjligt, vill ja lova. Tur att man inte är ensam, att han berört så många på så olika vis men främst genom sitt guldhjärta som tyvärr inte får fortsätta slå.

Man ska väl inte måla fan på väggen, men de verkar faktiskt som i klicheén "only the dood die young" stämmer in, och de på relativt kort tid, de verkar som jorden börjar bli en allt mörkare plats, bokstavligt och bildligt talat.

Men du Johan ,jag kommer att besöka ditt sista viloställe och prata med dig där. Sen får du väl tycka ja ä knäpp de skiter ja småblankt i. Vill inte avsluta med R.I.P utan ngt som passar bättre. K.O.S Keep on smiling, tjuvar ditt leende lite grann och ska försöka sprida lite av din glädje, hade inte tänkt vika in förrns jag är 92-93 nånting, så de är väl gode stunden kvar att begrunda sorgen, bejaka glädjen som lasse w sjöng.

Å så få man väl vissla på always look on the bright side of life ngn gång i framtiden, då huvet börjar hänga me, kroppen har fattat för länge sen iaf.

Till sist min vän: Du är oooooerhört saknad, älskad och allt annat gott som går att säga om dig, jag försöker blicka framåt och hoppas vi ses en dag igen. K.O.S

hm

de va ett tag sen ja skrev nu men inte ett år sen som de bruka bli, vill väl egentligen skriva av mig men de bruka ju bara bli puré av alltihop. Två veckor å en dag. Känns som de var längre sen, känns som jag håller på glömma men det får aldrig glömmas bort att världens förmodligen bästa svåger, en vän vikit in. Ja de är tyvärr de enda ord jag kommer på. Avlidit, dött, låter så hemskt, som de faktiskt är.

Följde syrran till Piteå i söndags, direkt efter jobbet vart nästan tajt att hinna med bussen men de var så illa tvunget, dessutom hade jag faktiskt packat väskan kvällen innan. Tidsoptimisten har nog fått sig en rejäl kraftig lärpenning, de kan ju tyvärr (återigen) vara försent imorgon. Eller följde var väl att ta i, tog en senare buss eftersom hon åkte mitt på dagen.

Vette fan hur man ska va som medmänniska, finnas där, ja kanske, men man vill ju vara så mycket mer, inte ivägen och inte för långt borta. en balansgång, hoppas ingen svenskalärare läser detta, för då blir de g-

Prata med syrran alldeles nyss, skulle kolla läget med henne, hon tyckte jag lät ledsen och då brast de. Hulkande å tårar, å ska den stackarn behöva höra sin storebror, bokstavligt talat gråtskrika. Nej fy fan för sånt här, "dom" kanske säger att man ska ha lagom dos sorg för att förstå sig på eller njuta av glädjen men efter en sådan här förlust så vette fan hur stor den skål med glädje ska vara för att de ska gå jämnt upp. Det går inte.

Får inte in i skallen att han är borta, läser runan och insändaren om å om igen. Detta händer bara inte, det gör fan i mig inte de. Får väl så lov att inse faktum och acceptera mer och mer för var dag som går. Men det är svårt, riktigt jävla svårt.

Kan på ngt konstigt vis ändå koppla bort mig på jobbet någorlunda, vilket ändå är skönt. Men jobbet ja, hm ja jobbet ja...

Till sist: Uppskattar min familj, vänner. Kanske mer än vanligt, hoppas jag. Ska de krävas ett offer för att förstå vad som räknas? Kanske. Som sagt, Johan: Får ju aldrig tillfälle att bjuda igen för alla snusar jag är skyldig dig, skjussande hit och dit, tack från djupet av mitt hjärta, har verkligen sett fram emot kommande vår/sommar med grillpartyn
med dig mina systrar och vänner, skrattandes och tjoandes. Vi ska tjoa för dig, då tiden kommer. Du är dock välkommen att vara med på ett hörn som jag, plus många fler är absolut säker på att du är och vi tar alla med en del av ditt goda humör och sätt att vara, avslappnad och social, så får du leva vidare genom oss.

Tack för att jag fått lära känna dig!