Ett avsked

Så kom då dagen man gått å gruvat för i ganska precis en månad. Johans begravning...

Har aldrig varit på en begravning innan och tyvärr måste man ju börja någonstans, men denna sorts begravning måste ju vara av den jävligaste sorten.

Inte nog med att det är en vän som ligger där under locket, det blir så mkt mer påtagligt, tror jag, då denne är lite yngre än en själv och dessutom bara jussepass över 20 år.

Men de var jävligt fint i kyrkan, med blommor ljus och en bild på Johan. Värst jävligt blev de när hans föräldrar skulle gå upp och säga farväl, den totala känslan av maktlöshet och oerhörd sorg. Att inte kunna säga att de blir bra igen, att tiden läker alla sår. Det här såret, om man nu får kalla det för ngt så bagatellartat som sår, är infekterat och kommer nog aldrig att läka helt.

Sov totalt max en timme tro ja, de hann gå runt i skallen ett par varv angående allt möjligt, vill ja lova. Tur att man inte är ensam, att han berört så många på så olika vis men främst genom sitt guldhjärta som tyvärr inte får fortsätta slå.

Man ska väl inte måla fan på väggen, men de verkar faktiskt som i klicheén "only the dood die young" stämmer in, och de på relativt kort tid, de verkar som jorden börjar bli en allt mörkare plats, bokstavligt och bildligt talat.

Men du Johan ,jag kommer att besöka ditt sista viloställe och prata med dig där. Sen får du väl tycka ja ä knäpp de skiter ja småblankt i. Vill inte avsluta med R.I.P utan ngt som passar bättre. K.O.S Keep on smiling, tjuvar ditt leende lite grann och ska försöka sprida lite av din glädje, hade inte tänkt vika in förrns jag är 92-93 nånting, så de är väl gode stunden kvar att begrunda sorgen, bejaka glädjen som lasse w sjöng.

Å så få man väl vissla på always look on the bright side of life ngn gång i framtiden, då huvet börjar hänga me, kroppen har fattat för länge sen iaf.

Till sist min vän: Du är oooooerhört saknad, älskad och allt annat gott som går att säga om dig, jag försöker blicka framåt och hoppas vi ses en dag igen. K.O.S